Energi

Jag är glad över att få vara glad.
Jag är tacksam över att få vara tacksam.
Lycklig över att få vara lycklig.
Här och nu.
Resan hit var lång.

Torsdag 13/11

Under den kommande veckan fyller mitt favoritcafé i Lund 1 år! Detta ska firas bl.a. på torsdag kväll med inspirerande föredrag om ekologisk och alternativ livsstil, med mingel och vin. Det utlovas också 10% rabatt i butiken. Kolla in de underbara kläderna:

http://www.om-tanke.com/index.do

Minns i november...

Jag bevarar faktiskt guldet i ögonen, när årets sista solstrålar lyser på årets sista höstlöv.
Jag gömmer i hjärtat känslan av de öppna himlarna, känslan av åkrar, ängar och fält så långt det går. Inbäddad av en trygg men hemlighetsfull skog där.
Marken andas stilla, bävar tyst, väntar på snö.
Smärtorna blandas ut i atmosfären en lugn kväll,
vid ett fönster någonstans finns en gungstol och en pläd,
en männsika som tänkt på mig.
Det är tyst,
men vi bevarar illusionen om att vi förstår varandra.
Kanske finns ett språk som inte kräver ordformuleringar.

Kontaktlösheten

Så vill även jag ge min enkla kommentar till det fruktansvärda som har hänt i mitt hemland, men som inte förvånar mig... En tanke, som borde sporra till mer handling hos såväl gräsrot som hos topp.

På Mårtenstorget här i det välmående Lund, nära det som en gång var fattighus, finns en platta som välklädda yuppies trampar på flera gånger varje dag, med ungefär följande inskription:

Man borde satsa lika mycket resurser på att lösa kontaktlösheten som på att lösa arbetslösheten.

Jag vill!

Min faster är en enkel bondkvinna. Hon har gett mig så mycket bara genom att finnas kvar. Hon vet inte mycket om klassresor och prestationsstress, men hon är väldigt mycket människa och hon tror på mig - för mig verkar det som att hon tror på mig "trots allt" men i hennes värld är det "tack vare allt".

http://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8

Uttråkad sjukling

Knäcker lekmannaepidemiologiska nötter i sjuksängen. Hmm, åtminstone två grannar har samma symtom. Och en kompis hade det förra helgen.
Tänk om det är galopperande njurhosta med metastaserande varhärdar på benhinnorna och i lederna? Tänk om det är nåt mystiskt?
Jag skulle kunna göra en John Snow här och kartlägga oss, försöka hitta den gemensamma nämnaren. Hehe, vem behöver forskarkurser?

Att det är jag som är ansvarig... Jojo, men...

...ansvarig för att det tidigare så trevliga höstschemat nu ser ut som sju helveten. Jag själv, i egen hög person.
Men utan det inbokade blir jag snabbt omkörd, bortkörd, bortkommen och omkommen i den akademiska världen.
Och det är den sjuke, arbetslöse, ensamme och osmarte själv ska ta sig i kragen. Och det är det ju enligt den sittande regeringen. Empowermentbegreppet har många betydelser - för mig handlar det också om strukturer i samhället som tillåter att människan är människa och inte en maskin.

Äntligen!

Jag blir inte ofta imponerad nuförtiden. Det räcker inte med att vara duktig och smart. Det är när någon har ett äkta engagemang utan att göra anspråk på att bli känd och knipa åt sig en massa statuspoäng, som jag låter bli att vara skeptisk. När någon dessutom engagerar sig för en grupp människor som är impopulära blir jag ännu mer övertygad.
Det är obegripligt, men det finns en massa "trender" i forskning också! Och forskningsintressen styrs i hög grad av pengar.
Självklart säger ni kanske.
Men det är väldigt gott att möta en forskare av rang som får gåshuden att träda fram. En som lagt 10 år av sin forskargärning på att följa hemlösa människors liv, ytterligare ett antal år på att rigga en intervention för psykotiska, och som talar klarspråk om asylsökandes villkor i Danmark.
Merete Nordentoft,
jag tackar och bugar. Jag är styrkt. Och imponerad.

Trött, trött, trött....

Trött för att medicinare i Lund är så jädra snobbiga.
Trött för att jag måste fejka att jag är pigg och glad och duktig hela tiden.
Trött för att goda ambitioner att ta hand om mig själv bättre alltid får stryka på foten.
Trött för att god vilja att ta bättre hand om mina vänner ofta får stryka på foten.
Trött för att jag förväntas låtsas vara tacksam för quick-fix-lösningar.
För fan, normal vardagsgemenskap är det enda jag behöver.

Mitt förhållande till jobb och drömmar

http://www.youtube.com/watch?v=T_Fz751l3K0

True blue

Man kanske håller sig extremt upptagen för att man inte orkar med kaoset i sitt liv. Man kanske håller ångesten stången.
Små glimtar av att vara sann, utan att för den skull vara bitter och cynisk... i samtal över kaffekoppen med en vän, på en enkel promenad i det gröna, under sagostunden i det vita sovrummet.
Ska företa mig att sluta låtsas vara glad när jag inte är det. Man kan ju faktiskt vara lite lågmäld också.
(Å andra sidan skulle jag behöva tillhöra ett spexsällskap för att liva upp mig ibland.)

Blåa regndroppar

Efter ett par veckors närmast tropisk värme och sol är det plötsligt svinkallt och regnet öser ner och det blåser från alla håll samtidigt, som det sig bör här i Skåne.
Det passar mig utmärkt. Jag längtar till semesterns sista 3 vardagar, som jag ska tillbringa ensam på bokcafé med laptop, skrivbok, penna, deckare och caffe latte som enda sällskap. För att inte nämna mitt eget eminenta (om än in absurdum österbottniskt ödmjuka).

Jag blommar när det är sommar.

(bild: www.odla.nu)

all at sea

Jag är här
Jag har glömt allt
utom mina tankar
Här vill jag vara

Jag är här
ser mot den blå horisonten
tyst,
sover ensam, dricker ensam
Sedan möter jag dig igen

Långt ute
långt, långt
Tystnad
utom vågskvalp och måsskri

Jag glömmer mig
utom mina tankar
Bara jag
och mitt kaffe

Sen möts vi igen
om du vill

(Jamie Cullum)

http://www.youtube.com/watch?v=AudHjxKBbYM

Om jag kan så kan du

Våga vara i ensamhet.
Våga vara även när det inte passar,
böjas men inte brista.
I mina ögon ser du en historia,
i min röst hör du ett tomrum.
Jag har utrymme för dig,
en liten plats i världen.

Tysta morgnar,

ljummen morgonluft att andas in och andas ut.
Dagg i gräset,
stillhet.
Att bevara kärnan av den inre känslan,
göra vad man kan för att hålla henne kvar.
Kan inte köpas eller säljas för pengar,
kan inte vinnas av strävsamhet.
Låta komma och låta gå,
som moln avspeglar sig i vatten.
Att inte vara rädd.

Blodssystrar behövs

Varför är man så provocerande för alla när man inte tar ställning i konflikter utan envisas med att se saken från olika perspektiv?
När man inte är beredd att ljuga och kompromissa bort sig själv för att bonda får man inte vara med.
Att alltid vara den som är lite Annorlunda är faktiskt rätt tröttsamt.

L'heur bleu

I den blåa timmen
tänker jag några ord till dig...

Du kommer inte att vara framme
när du är där,
dit du tänker gå.
Identiteterna spelar dig spratt,
du är många,
du är här men hör inte till,
i drömmen är du hemma.
Orden från din historia ekar
i det tomma rummet,
vem säger emot om inte du?
Domen faller över dig och det blir nattsvart.
Men därute är det ljusan dag ---
Det enda du inte förstod
var din egen bödel följde dig.

Utmaning

Att se sig själv i ett förklarat ljus,
från en annan vinkel.
Men att se det vackra,
inte det fula och trista.
Att svara på sina egna frågor,
så att man kommer fram.
Att inte frysa till is
utan låta solen värma.
Leva men inte sträva,
jobba men inte mobba.

Frid i sitt hjärta

Jag har tänkt på en sak. Många "elit-personer" är mycket upptagna med att vara just elit och med att både explicit och implicit se till att andra inte är/blir det. Undrat över ett gammalmodigt uttryck, "frid i hjärtat". Det kan man inte ha då.
Varför låter inte människor andra människor blomma i full prakt?
Letar mig fördärvad efter en soulmate i forskarvärlden och sover dåligt.

Great, that's all I need...

Insomnia.

Ekologisk kokbok för barnfamiljer

Ännu en såndär idé som inte lämnar mig ifred. Behöver bara en fotograf, en sån som har sinne för detaljerna och skönheten i det enkla. Resten ordnar jag...

Pain

Trötthet, från ingenstans. Dödstrött, ända in i märgen. Minsta lilla uppgift känns övermäktig och jag känner mig gråtfärdig. När är varningssignalerna sådana som man ska ta på allvar egentligen?

Äh! Här är länken istället!

http://www.youtube.com/watch?v=WOvdAADuZm8

Grattis älskling

Att vara den som står på sin sida

Jag har bestämt mig för att jag är duktig när jag tar ut mina flextimmar, när jag tar en sak i taget på jobbet, och när jag prioriterar själv.
Jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete när jag står på min egen sida. För att stå vid rodret själv. För att inte vara ett offer som - kanske för sent - säger att jag skulle ha tagit vara på mig, på tiden, på livet och lusten att leva.

blue

Ibland är den svenska tystnaden svår att begripa. Tystnaden när människor inte vågar säga vad de tänker egentligen, tystnaden när man bara anar att man brutit mot någon slags norm (igen), bortvändheten när man skräms men inte skäms för att man är en människa som varit med om det mesta.

Berusningens tid

Den gröna hemligheten
i en grön skugga
mellan två gröna solstrålar


Zenrummet doftar av syren och pallkragen är numera full med plantor. Jag har redan gett bort några tomatskott till grannen och till en kompis. Känner mej glad, på nåt vis, när jag ger något som lever till någon jag tycker om. Jag fylls av alla dofter, färger och all frodig grönska, av alla fåglars kvitter. Jag fylls av energi och liv.

Tankar om misslyckande, ensamhet, utanförskap, fulhet och dumhet smälter sakta bort.

förresten!

Min haricots verts-planta har redan producerat två bönor! :-)
Jag vill bjuda alla möjliga på soliga middagar i detta hem som jag älskar, med en önskan om att de känner känslan lite grann åtminstone.

Skilda världar

Jag kan inte för mitt liv begripa att i Sverige, 2008, finns människor som lever i något slags vakuum, utanför människorättskonventionernas skydd...
Trött och ledsen efter en hel dag med asylsökande i mini-Irak eller mini-Kurdistan, där jag inte såg många svenskar idag, och där berättelserna är omtumlande och obeskrivligt smärtsamma.
Men också glad och stark av att se så många engagerade människor.

Lycklig svensson, actually... och lite till!

Tänk att just jag av alla personer skulle vara så lycklig i radhuslängan. Ingen trodde väl att jag en dag skulle trivas så bra med att bara vara hemma.

Här hämtar jag min inspiration och kraft,
här tänker jag tankarna som leder till konstruktiv handling.

Just nu är det allas rätt till bästa möjliga hälsa och HO- och HomO-frågorna som surrar mest i huvudet.
Sverige är inte alltid det bästa landet.
Pratade med min kollega om "den reflexiva praktikern" igår. Om alla dedär synsätten vi har, många gånger omedvetet, i grunden för hur vi gör och beter oss. Som avspeglar sig i mellanmänskligt samspel. Där de som av någon anledning fått tolkningsföreträde bekräftar och inkluderar varandra effektivt utesluter och osynliggör andra versioner av verkligheten och andra sanningar.
Snart djupdyker jag nog i Bourdieu och Foucault igen.

Sanna färger

Jag kan bara inte låta bli,
appropå tidigare inlägg,
och appropå samtal med underbara människor.
Ja, just du.

http://www.youtube.com/watch?v=4SIX-Qp6v4k

Trädgårdsdrömmar

...och för övrigt är jag numera lycklig ägare av ett citronträd och ett olivträd!

Dock länge kvar innan de blir så praktfulla som dessa exemplar på Odla.nu:s hemsida...

Lundaparkerna exploderar av färger och liv.

Mörkgrön murgröna på ljusgröna träd,

äpple och körsbär står i blom

och magnoliornas feta knoppar slår ut.

Jag har också en kraft,

jag kan ta över all ängslan och ovisshet,

jag kan sluta vara rädd

och besluta mig för att blomma.

Vad tjänar det till att vänta?

Det är jag, det är här, det är nu.

Jag tänker "märkligt",

men jag minns en skärva av hon jag var.

Jag rör vid henne, försiktigt,

oviss om hon får vara här.

En Bok

Jag har köpt en Bok.
I den ska jag skriva om att jag Kan.
Och att jag Vill.
Jag Letar och Vet Inte,
men jag Försöker.

Nacke och ögon

Här är vi. När möts våra ögon på riktigt? Din nacke, så tyst, så vacker. Parallella existenser, men ändå finns vi för varandra någonstans.

dinner, my dear?

Ett glas vin eller lite cyanid, kanske?
Får det vara lite mera ärter eller ?
Ja tack, eller va fan!
Lite harmoni och sanning, eller minor under golvet?
Barnaskrattet eller Munch-skriket?
Förljuget förortsliv eller vara den man är?

Allt det framväxande

I tomrummet som uppstår efter en storm när papper, pennor, usb-minnen, signaturer och möten har flugit runt runt i cirklar har bedarrat, här, är det väldigt tyst. Himlen ljusblå suckar bara tyst. Jag kan inget annat än hålla med.
Vad, egentligen, spelar någon roll, eftersom allt levande ändå knoppas, blomstrar, bär frukt, vissnar och somnar in. Så har det alltid varit, och hur man än vänder på det så kommer det alltid att vara så.
Jag längtar i själva verket efter att vårda och främja livet, och allas rätt till ett gott liv. Jag tror att det är det som är min drivkraft. Utopiskt, kanske, men alltför sällan har man det för ögonen. Varför?

Urkraften

Rätt märkligt egentligen vad vår sorts djur hittat på. Totalt onaturligt att sitta framför en fyrkantig skärm hela dagarna måndag till fredag och bli stel i hela kroppen. Också onaturligt att bygga samhället så att man kommer längre och längre bort från flocken, och även från empati och medmänsklighet.

Vaga minnen av känslan att det stämmer och att man är i sitt element, när man är ute på slätten eller i skogen, när man tagit ut sig rejält på ett jympapass, när man suttit runt brasan och sjungit sånger en halv natt.

Något är väldigt, väldigt fel när grannen tittar ut genom fönstret och släcker lampan istället för att tända den när man är utelåst och inte hittar nyckeln en kall vinternatt.

Tång, hängmatta och jord under naglarna

Jag har gjort slag i saken och skapat ett mini-zenrum i uterummet. Flyttat en hylla som nu står längs solväggen, fylld med krukor med lagerblad, timjan, rosmarin, majs och bönor. Efter en tid till i kuvös ska gräslöken, tomaterna, spenaten, dillen, persiljan, brytbönorna och morötterna få göra dem sällskap. I zenrummet hänger numera en hängmatta också. Jag hade nästan glömt känslan av att få ligga i den ostörd, med en kopp kaffe och ett korsord. Även om det var bara en kvart insåg jag att jag länge varit i behov av Ingentinget. Jazzbrunsch i zenrummet var också fullt möjligt, visade det sig.

Näsan och öronen kommer fortfarande ihåg tång och hav från igår, även om jag ihärdigt längtade bort från alla snobbiga bjärredsbor på söndagspromenad.

Tempot, tiden

Jag vill plantera små tomatfrön istället, jag vill vatttna dom och se dom växa. Jag vill inte glömma att jag ska köpa nya krukor och jag vill inte vara för upptagen för att sitta på knä och plantera om dom.
Jag vill ligga i min hängmatta istället, läsa istället, jag vill inte somna fem minuter efter att jag lagt mig vågrätt, jag vill inte stiga upp varannan minut för att fixa, hämta, göra.
Jag vill gå långpromenad i skogen istället, jag vill lyssna på tystnaden och fåglarna istället. Inte springa från tåget till bussen och från bussen till tåget, jag vill inte prata i telefon, titta på klockan och gå snabbt till Huskolossen, kryssa mellan bilarna, avgaserna.
Jag vill hinna se solen, jag vill hinna andas lugnt, jag vill hinna tänka klart tankarna. Jag vill inte splittras.

Stilla meditation

Att sitta i en skön soffa med en kopp te och låta kroppen slappna av.
Att läsa något som är till för mig och mitt hjärta.
Att inte springa snabbast och längst.
Att låta vara, att låta andra tro vad de vill.
Att vara tyst och att tänka på luften jag andas.

paranötter och hopp om ett liv

Har upptäckt paranötterna. Med yoghurt- eller chokladöverdrag är de sagolikt goda. Alla nyttigheter i paranötter får mej också visionera vidare om det jag vill. Har försökt sluta med kaffe, men det går inge bra... Mollbergs blandning är för god. Däremot har jag lyckats bättre med att sanera i min kost. Mycket mera kul frukter och nötter, och nyttigare mat.

Nygammal blogg, nygammal kärring

Ja, vad ska man säga? När livet man lever galet skriker ens namn i flera melodier, kanon och stämmor samtidigt, så tystnar telefonen och inkorgen blir tom, bortsett från "SAS newsletter".
Jag längtar. Jag söker. Jag hoppas fortfarande lite. Jag försöker i alla fall återskapa inre bilder av det jag egentligen vill.

En länk till alla kvinnor idag

http://sydsvenskan.se/inpalivet/article301800.ece

Konstigt 2

Konstigt oxå att man så snabbt kan bli ledsen. Att genom blickar och ord bli en främling.

Klick!

Konstigt. Att det händer att man har träffat en annan människa jättemånga gånger och aldrig riktigt mötts. Och att man plötsligt kan hitta varandra på ett nytt sätt. Glad.

socialt kapital

Jag är för tillfället frälst i tanken om socialt kapital - det sociala "kittet" mellan människor som enligt forskning har starka samband med bättre hälsa, lägre dödlighet, mindre brottslighet mm. Det yttrar sig i socialt deltagande, både formellt och informellt, och i tillit till andra - en ömsesidighet och gemensamma värderingar. Intressant särskilt när man betraktar samhällsproblem, som ofta ansamlas i sjok.

vägval

Ibland önskar jag att jag fortfarande hade mitt ungdomliga oförstånd och vågade satsa allt på en vision. Med ökande ålder och fler commitments i livet minskar benägenheten att ta risker. Men jag har min plan, den tar allt tydligare form och kontur hela tiden. För första gången på mycket länge känner jag igen mig själv, nu när jag börjar prata mer seriöst om idén. Läskigt, men det känns så mycket som den jag tror jag är. I universitetsvärlden finns det inte mycket av det. Jag känner mig som en total främling om jag inte fokuserar på det jag ser som målet med det projekt jag håller på med nu, och det målet har ingenting eller mycket lite att göra med konkurrens, inställsamhet, dispyter om fjantiga saker och strategiskt spel med enbart egna intressen för ögonen. Jag menar inte att jag är "en God Människa i motsats till alla andra" men att jag skräms av hur männsikor agerar och är mot sig själva och mot varandra.