Lycklig svensson, actually... och lite till!

Tänk att just jag av alla personer skulle vara så lycklig i radhuslängan. Ingen trodde väl att jag en dag skulle trivas så bra med att bara vara hemma.

Här hämtar jag min inspiration och kraft,
här tänker jag tankarna som leder till konstruktiv handling.

Just nu är det allas rätt till bästa möjliga hälsa och HO- och HomO-frågorna som surrar mest i huvudet.
Sverige är inte alltid det bästa landet.
Pratade med min kollega om "den reflexiva praktikern" igår. Om alla dedär synsätten vi har, många gånger omedvetet, i grunden för hur vi gör och beter oss. Som avspeglar sig i mellanmänskligt samspel. Där de som av någon anledning fått tolkningsföreträde bekräftar och inkluderar varandra effektivt utesluter och osynliggör andra versioner av verkligheten och andra sanningar.
Snart djupdyker jag nog i Bourdieu och Foucault igen.

Sanna färger

Jag kan bara inte låta bli,
appropå tidigare inlägg,
och appropå samtal med underbara människor.
Ja, just du.

http://www.youtube.com/watch?v=4SIX-Qp6v4k

Trädgårdsdrömmar

...och för övrigt är jag numera lycklig ägare av ett citronträd och ett olivträd!

Dock länge kvar innan de blir så praktfulla som dessa exemplar på Odla.nu:s hemsida...

Lundaparkerna exploderar av färger och liv.

Mörkgrön murgröna på ljusgröna träd,

äpple och körsbär står i blom

och magnoliornas feta knoppar slår ut.

Jag har också en kraft,

jag kan ta över all ängslan och ovisshet,

jag kan sluta vara rädd

och besluta mig för att blomma.

Vad tjänar det till att vänta?

Det är jag, det är här, det är nu.

Jag tänker "märkligt",

men jag minns en skärva av hon jag var.

Jag rör vid henne, försiktigt,

oviss om hon får vara här.

En Bok

Jag har köpt en Bok.
I den ska jag skriva om att jag Kan.
Och att jag Vill.
Jag Letar och Vet Inte,
men jag Försöker.

Nacke och ögon

Här är vi. När möts våra ögon på riktigt? Din nacke, så tyst, så vacker. Parallella existenser, men ändå finns vi för varandra någonstans.

dinner, my dear?

Ett glas vin eller lite cyanid, kanske?
Får det vara lite mera ärter eller ?
Ja tack, eller va fan!
Lite harmoni och sanning, eller minor under golvet?
Barnaskrattet eller Munch-skriket?
Förljuget förortsliv eller vara den man är?

Allt det framväxande

I tomrummet som uppstår efter en storm när papper, pennor, usb-minnen, signaturer och möten har flugit runt runt i cirklar har bedarrat, här, är det väldigt tyst. Himlen ljusblå suckar bara tyst. Jag kan inget annat än hålla med.
Vad, egentligen, spelar någon roll, eftersom allt levande ändå knoppas, blomstrar, bär frukt, vissnar och somnar in. Så har det alltid varit, och hur man än vänder på det så kommer det alltid att vara så.
Jag längtar i själva verket efter att vårda och främja livet, och allas rätt till ett gott liv. Jag tror att det är det som är min drivkraft. Utopiskt, kanske, men alltför sällan har man det för ögonen. Varför?

Urkraften

Rätt märkligt egentligen vad vår sorts djur hittat på. Totalt onaturligt att sitta framför en fyrkantig skärm hela dagarna måndag till fredag och bli stel i hela kroppen. Också onaturligt att bygga samhället så att man kommer längre och längre bort från flocken, och även från empati och medmänsklighet.

Vaga minnen av känslan att det stämmer och att man är i sitt element, när man är ute på slätten eller i skogen, när man tagit ut sig rejält på ett jympapass, när man suttit runt brasan och sjungit sånger en halv natt.

Något är väldigt, väldigt fel när grannen tittar ut genom fönstret och släcker lampan istället för att tända den när man är utelåst och inte hittar nyckeln en kall vinternatt.

Tång, hängmatta och jord under naglarna

Jag har gjort slag i saken och skapat ett mini-zenrum i uterummet. Flyttat en hylla som nu står längs solväggen, fylld med krukor med lagerblad, timjan, rosmarin, majs och bönor. Efter en tid till i kuvös ska gräslöken, tomaterna, spenaten, dillen, persiljan, brytbönorna och morötterna få göra dem sällskap. I zenrummet hänger numera en hängmatta också. Jag hade nästan glömt känslan av att få ligga i den ostörd, med en kopp kaffe och ett korsord. Även om det var bara en kvart insåg jag att jag länge varit i behov av Ingentinget. Jazzbrunsch i zenrummet var också fullt möjligt, visade det sig.

Näsan och öronen kommer fortfarande ihåg tång och hav från igår, även om jag ihärdigt längtade bort från alla snobbiga bjärredsbor på söndagspromenad.

Tempot, tiden

Jag vill plantera små tomatfrön istället, jag vill vatttna dom och se dom växa. Jag vill inte glömma att jag ska köpa nya krukor och jag vill inte vara för upptagen för att sitta på knä och plantera om dom.
Jag vill ligga i min hängmatta istället, läsa istället, jag vill inte somna fem minuter efter att jag lagt mig vågrätt, jag vill inte stiga upp varannan minut för att fixa, hämta, göra.
Jag vill gå långpromenad i skogen istället, jag vill lyssna på tystnaden och fåglarna istället. Inte springa från tåget till bussen och från bussen till tåget, jag vill inte prata i telefon, titta på klockan och gå snabbt till Huskolossen, kryssa mellan bilarna, avgaserna.
Jag vill hinna se solen, jag vill hinna andas lugnt, jag vill hinna tänka klart tankarna. Jag vill inte splittras.

Stilla meditation

Att sitta i en skön soffa med en kopp te och låta kroppen slappna av.
Att läsa något som är till för mig och mitt hjärta.
Att inte springa snabbast och längst.
Att låta vara, att låta andra tro vad de vill.
Att vara tyst och att tänka på luften jag andas.

paranötter och hopp om ett liv

Har upptäckt paranötterna. Med yoghurt- eller chokladöverdrag är de sagolikt goda. Alla nyttigheter i paranötter får mej också visionera vidare om det jag vill. Har försökt sluta med kaffe, men det går inge bra... Mollbergs blandning är för god. Däremot har jag lyckats bättre med att sanera i min kost. Mycket mera kul frukter och nötter, och nyttigare mat.

Nygammal blogg, nygammal kärring

Ja, vad ska man säga? När livet man lever galet skriker ens namn i flera melodier, kanon och stämmor samtidigt, så tystnar telefonen och inkorgen blir tom, bortsett från "SAS newsletter".
Jag längtar. Jag söker. Jag hoppas fortfarande lite. Jag försöker i alla fall återskapa inre bilder av det jag egentligen vill.