Trött, trött, trött....

Trött för att medicinare i Lund är så jädra snobbiga.
Trött för att jag måste fejka att jag är pigg och glad och duktig hela tiden.
Trött för att goda ambitioner att ta hand om mig själv bättre alltid får stryka på foten.
Trött för att god vilja att ta bättre hand om mina vänner ofta får stryka på foten.
Trött för att jag förväntas låtsas vara tacksam för quick-fix-lösningar.
För fan, normal vardagsgemenskap är det enda jag behöver.

Mitt förhållande till jobb och drömmar

http://www.youtube.com/watch?v=T_Fz751l3K0

True blue

Man kanske håller sig extremt upptagen för att man inte orkar med kaoset i sitt liv. Man kanske håller ångesten stången.
Små glimtar av att vara sann, utan att för den skull vara bitter och cynisk... i samtal över kaffekoppen med en vän, på en enkel promenad i det gröna, under sagostunden i det vita sovrummet.
Ska företa mig att sluta låtsas vara glad när jag inte är det. Man kan ju faktiskt vara lite lågmäld också.
(Å andra sidan skulle jag behöva tillhöra ett spexsällskap för att liva upp mig ibland.)

Blåa regndroppar

Efter ett par veckors närmast tropisk värme och sol är det plötsligt svinkallt och regnet öser ner och det blåser från alla håll samtidigt, som det sig bör här i Skåne.
Det passar mig utmärkt. Jag längtar till semesterns sista 3 vardagar, som jag ska tillbringa ensam på bokcafé med laptop, skrivbok, penna, deckare och caffe latte som enda sällskap. För att inte nämna mitt eget eminenta (om än in absurdum österbottniskt ödmjuka).