vägval

Ibland önskar jag att jag fortfarande hade mitt ungdomliga oförstånd och vågade satsa allt på en vision. Med ökande ålder och fler commitments i livet minskar benägenheten att ta risker. Men jag har min plan, den tar allt tydligare form och kontur hela tiden. För första gången på mycket länge känner jag igen mig själv, nu när jag börjar prata mer seriöst om idén. Läskigt, men det känns så mycket som den jag tror jag är. I universitetsvärlden finns det inte mycket av det. Jag känner mig som en total främling om jag inte fokuserar på det jag ser som målet med det projekt jag håller på med nu, och det målet har ingenting eller mycket lite att göra med konkurrens, inställsamhet, dispyter om fjantiga saker och strategiskt spel med enbart egna intressen för ögonen. Jag menar inte att jag är "en God Människa i motsats till alla andra" men att jag skräms av hur männsikor agerar och är mot sig själva och mot varandra.