I tomrummet som uppstår efter en storm när papper, pennor, usb-minnen, signaturer och möten har flugit runt runt i cirklar har bedarrat, här, är det väldigt tyst. Himlen ljusblå suckar bara tyst. Jag kan inget annat än hålla med.
Vad, egentligen, spelar någon roll, eftersom allt levande ändå knoppas, blomstrar, bär frukt, vissnar och somnar in. Så har det alltid varit, och hur man än vänder på det så kommer det alltid att vara så.
Jag längtar i själva verket efter att vårda och främja livet, och allas rätt till ett gott liv. Jag tror att det är det som är min drivkraft. Utopiskt, kanske, men alltför sällan har man det för ögonen. Varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Visst gör det ont när knoppar brister... Varför skulle de annars tveka? Och då de dessutom skall dö efter en kort tid.
Jag vill också vårda livet. Mina gem och mina usb-minnepinnestickor flyger också omkring då jag städar bordet på jobbet, dit jag inte återvänder på ett år efter i morgon.
Ja, man får gratulera mig!
Han från http://sopporna.blogspot.com
Grattis då...! Ska du vårda ett litet liv i ett år eller börja jobba med nya gem och usb-minnen???
Åå, du skriver så vackert att du väcker min längtan också, efter det sanna, efter att välja väl och leva gott.
Mmm, tack! Du har ju det inom dej, min vän.
Skicka en kommentar