Minns i november...

Jag bevarar faktiskt guldet i ögonen, när årets sista solstrålar lyser på årets sista höstlöv.
Jag gömmer i hjärtat känslan av de öppna himlarna, känslan av åkrar, ängar och fält så långt det går. Inbäddad av en trygg men hemlighetsfull skog där.
Marken andas stilla, bävar tyst, väntar på snö.
Smärtorna blandas ut i atmosfären en lugn kväll,
vid ett fönster någonstans finns en gungstol och en pläd,
en männsika som tänkt på mig.
Det är tyst,
men vi bevarar illusionen om att vi förstår varandra.
Kanske finns ett språk som inte kräver ordformuleringar.