Jag har tänkt på en sak. Många "elit-personer" är mycket upptagna med att vara just elit och med att både explicit och implicit se till att andra inte är/blir det. Undrat över ett gammalmodigt uttryck, "frid i hjärtat". Det kan man inte ha då.
Varför låter inte människor andra människor blomma i full prakt?
Letar mig fördärvad efter en soulmate i forskarvärlden och sover dåligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Strävsamhet
med sträva händer
svettig panna
andfåddhet.
Vila ryggen mot den varma botten,
uppnå inget.
Låt världen förbättra sig själv.
Ta emot, låt livet skölja
värme, ljus och lek.
Allt kan inte vinnas,
ibland måste man bara ta emot.
Växa i det stilla,
i det tysta.
(Tänkte på en annan högpresterare häromdagen o av någon orsak blev det en dikt av det hela. När jag läste din blogg kom jag att tänka på dikten igen.)
Kram!
Ha, lite kul. Not. Jag befinner mig i motsatsen till en elit-miljö och där är fenomenet att "trampa på den man kan" väldigt utbrett. Tyvärr gäller det alltså inte bara "eliten" utan även "skiten". Det finns överallt... http://www.av.se/lagochratt/afs/afs1993_17.aspx
Låta världen förbättra sig själv? Tja, något svårare än det kan inte jag komma på just nu. Bara ge upp? Blunda? Tja, kanske är det bästa sätter att överleva. Men vill man leva om man måste blunda för allt elände?
Hej Helena! Jag menar inte att man ska blunda, men att man kanske ibland behöver ge sig utrymme o tillåtelse att dra sig tillbaka från alla krav, särskilt de krav som handlar om att förbättra/utveckla/åstadkomma. Jag tror att det är viktigt att "hämta andan" ibland för att orka se på allt elände och dessutom ha kraft o fokus nog att tag i saker o ting. Så det var så jag tänkte... :)
*ler och älskar sina vänner*
Skicka en kommentar